Eftersom bröderna sattes i fängelse av sin bror kung Birger natten mellan den 10-11 december 1317 kan man tänka sig att det här avbildade testamentet tillkom som en form av påtryckning mot de bägge fångarna.

Erikskrönikans skildring av deras hårda fängelse torde väl ha vart något överdriven, varje fall tycks de ha levat fram till den 16 februari, den tid som angivs i Uppsala Domkyrkas minnesbok (anniversariet). De döda hertigarna torde slutligen fått sin grav i Uppsalakatedralen, dit gavs bl.a. en summa penningar i testamentet.

I testamentet säger Erik och Valdemar att de - fastän fångna, är sunda till kropp och själ - vilket inte passar med att de skulle lidit svältdöden några dagar efter gästabudet.

Det möjliga förloppet kan enligt Bjane Beckman ha varit att de kungliga trupperna lidit nederlag omkring den 25 januari vid Skärsind i Östergötland, och inför denna motgång, och med hänsyn till att Nyköpingshus började belägras av hertigarnas vänner, kan Birger ha låtit avliva sina bröder i mitten av februari.

Traditionen berättar att det var Kristiern Skärbäck som genomförde konungens befallning. Testamentet som är skrivet på latin, innehåller gåvor till en mängd olika institutionerav kyrklig och social natur. Det är bara två personer som speciellt nämns i testamentet: hertigarnas syster Rikiza, som är nunna i Klara-kloster och kyrkoherden i Nyköpings Nicolai. Hon får 100 mark och kyrkoherden får 20 mark. Kanske har kyrkoherden varit med vid testamentets avfattande.

(Historisk Tidskrift 1942:1)